I en annan skriv-form

Min tanke med att läsa denna kurs från början var att bli bättre på att skriva. Att få nya perspektiv och kände att skriva är något jag vill bli mer bekväm i. För att skriva kan kännas svårt och att planera sitt skrivande är något jag ansåg var ännu svårare.

Det kändes skönt att få hoppa ur bubblan av akademiskt skrivande, att få prova något nytt. För det har vi studenter definitivt fått slippa denna termin. Så skönt. Nu har jag fått bekanta mig med indrag igen (senaste gången var på svensklektionerna i högstadiet…), fått måla med ord och vara mer personlig i text. Och det har till och med fått vara okej. Och att börja skriva en mening med ordet ”och” har också fått vara okej. Om, det är ett medvetet val så att säga.

Det har funnits många skrivregler man som student ständigt fått anpassa sig efter. Skrivregler som varit ett måste för den akademiska uppsatsen, för annars är den inte akademisk. Men nu, några månader senare, är jag i en annan skriv-form, en mer flexibel sådan. Jag känner mig mer bekväm i att få skriva på olika sätt. Jag uppskattar att få vara mer kreativ och stilistisk i mina ord. Jag uppskattar att vi fått utmana oss själva i essäskrivande och novellskrivande. Jag uppskattar att vi fått lära oss små knep för att snygga till våra texter medvetet.

Jag kan utan tvekan säga, att efter denna kurs – har jag blivit mer bekväm i mitt skrivande.

 

 

 

Jag behöver sommar och sol

Att fastna i en bok är något av det härligaste som finns. Att få sitta med en bok och inte tänka på något annat, det är frihet. Att få ligga på en strand och njuta av sin lässtund, ahhh… så avkopplande. Men, det är just det. Jag behöver den där stranden och absolut inget annat viktigt att göra. Jag behöver sommar och sol för att jag ska läsa.

De enda gångerna jag verkligen tar mig tid för att läsa är framförallt på somrarna. För då kan jag slappna av på riktigt. Eller om jag ska resa iväg en längre bit, där resan innefattar att sitta på ett tåg eller flyg i ett flertal timmar. Annars fylls mina dagar av andra viktiga saker, saker som inte tillåter utrymme för läsning.

Nej, massa annat ska hinnas med och oftast är det kurslitteratur som istället ska läsas. Då blir jag inte ”pepp” på att ta fram nästa bok, ögonen orkar helt enkelt inte läsa mer. Jag tror många studenter känner igen sig i detta läsproblem. Om man inte är en läslus förstås. Jag tror säkerligen många känner sig läströtta, jag menar, vi läser ju allt möjligt på skärmar nu förtiden. Ljuset påverkar ögonens ork mer än vid läsningen av text på papper. Det är därför jag gillar att läsa böcker, men också anledningen till varför jag inte orkar läsa mitt i terminen. Vi lägger för mycket energi på skärmtid idag och det tröttar ut våra stackars ögon.

Å andra sidan, tror jag inte skönlitteraturen kommer dö ut. Den är alldeles för värdefull. Det är också en annan femma att läsa från papper. Att läsa skönlitteratur i e-bokformat… suck. Tyvärr det är inget för mig, även om de skärmarna är annorlunda i förhållande till våra smarta telefoner. Nej, jag vill ha en fysisk bok i mina händer. Något att bläddra i, ett fint omslag att titta på och tryckta bokstäver i bläck att läsa.

Boken är här för att stanna och jag tror säkert många håller med mig.

 

 

Fiktion – alldeles för lätt

Anonymiteten bjuder på något alldeles särskilt, den bjuder på frihet. Friheten av att få vara någon annan för en stund, vara sitt alter-ego och spela teater. Men vad händer när fiktion går till överdrift eller när den missbrukas?

För 2-3 år sedan tittade jag ofta på en Tv-serie som heter Catfish. Serien gick på MTV och handlade om unga personer som blivit kära över nätet. Hela poängen med serien var att dokumentera olika pars första fysiska möte och visa på hur människor ljög om sin identitet bakom skärmen.

”Problemet är att din stora kärlek som du har träffat online kanske ljuger om vem han/hon är. Sms på din iPhone har ersatt den traditionella middagsdejten och Facebook-chatten har ersatt samtalen face-to-face.”

För mig är det väldigt fascinerande hur människor kan så långt och upprätthålla en lögn under lång tid. Att konsekvenstänkandet försvinner i en värld av spel och teater. Även om deras scen är online, börjar fjärilar växa i magen hos en annan människa flera mil (eller inte) bort. I hopp om att de funnit sin livs kärlek. Hemskt skulle jag vilja säga.

Men trots enkelheten att luras och låtsas, ser jag framemot december månad där jag själv ska spela en annan person. Nämligen Vickan. Men mer om henne får ni se framöver.

Hej så länge.

 

En obeskrivlig magi

Som många andra gånger sätter jag mig med datorn i knät och funderar över vad jag ska skriva om i blogginlägget, har ingen aning, ingen utgångspunkt. Jag får låta det första komma till mig, det första jag kan tänka på kring det aktuella ämnet. Som idag är transmedialitet. För mig är transmedialitet, transmedial produktion eller transmedial media ett helt nytt begrepp för mig. Men efter veckans föreläsningar och workshops tänker jag mig att transmedia delvis handlar om att bygga vidare på berättelser och skapa världar kring historien. Att ta berättelsen till verklighet och sudda ut gränserna mellan fiktion och verklighet. Låta karaktärer och fiktiva personer bli verkliga.

Jag vet inte varför, men någonstans tilltalar filmen Frozen mig i det transmediala perspektivet. Filmen som kallats ”bästa Disney-filmen någonsin” har gjort succé bland både barn och vuxna. Även jag kan säga att den är en av mina favoriter i Disney-kategorin. Det är något magiskt med filmen och musiken som gör att jag kan drömma mig bort till Arendal. När skolarbetet tynger en, då kan jag sätta igång soundtracket på Spotify för att göra pluggstunden mer lättsam. Jag kan ju inte heller förneka att jag lyssnar på ”Do You Want To Build A Snowman?” just nu i stunden som denna mening skrivs…

Jag skyller på min inre teaterapa och min uppväxt med Disney-VHS. För det är något magisk med Disney och dess värld, en drömvärld som egentligen inte finns.

Men ändå, så finns Frozen och andra Disneyfilmer i vår verkliga värld på något underligt sätt. Frozen har även tagit sig andra marknaderän filmindustrin. Hur många gånger har jag inte sett små flickor bära leggings med Olaf på eller varit iklädda prinsessklänningar i Elsa-formatet? Ryggsäckar, böcker, presentpapper, spel… You name it. Kolla bara på H&Ms webbshop för flickor.

Vår värld är över-printad av Frozenkaraktärerna och historien lever vidare. Tänk vad en film kan göra, tänk vad en film kan påverka vår omvärld, en tecknad film. För trots att filmen hade premiär för snart tre år sedan i USA, finns magin kvar runt omkring oss.

 

#instakidzen

När jag var åtta år kunde femton minuter på Funplanet.se vara en guldstund. Där spelade jag Puppy – ett arkadspel i 2D som gick ut på att styra hundvalpen Puppy till att fånga diamanter – lite likt Super Mario. Jag hade kunnat sitta där i timmar om jag hade fått, men femton minuter var maxtiden. Sen blev det för dyrt enligt mamma och pappa.

Att få sitta vid datorn var väldigt speciellt. Det var något främmande, något som skilde sig gentemot ritstunden och utomhuslekarna. Det fanns något med datorn som lockade, som trollband, något som vara beroendeframkallande. Kanske för att det var nytt, för att det kändes som vardagslyx. Att få vara på Internet. Det fyllde någon slags stolthet, att jag fick vara där, istället för att pussla eller leka med Barbies som alla andra flickor i min ålder. Jag kände mig lite mer vuxen, i mitt lilla åtta-åriga jag.

Det var hur min digitala mediemiljö såg ut, det var de gränserna som fanns då i min värld. Då fanns det knappt bärbara datorer, inga smartphones och absolut inga surfplattor. Sociala medier kom senare i tonåren i form av Lunarstorm, MSN och därefter Bilddagboken. Inget Facebook, inget Instagram, ingen Snapchat. Idag ser världen annorlunda ut för dagens åtta-åringar. Barn idag har en annan relation till sociala medier än vad jag hade. Förr var datortiden en lyx, idag är det något vi tar för givet, någonting som alltid finns där. Tillgängligheten har ökat och det finns inga gränser längre.

Idag lägger vi mycket tid på att vara sociala digitalt, sociala i olika former som Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat. Bilder publiceras hit och dit, och det har blivit vårt nya språk. Vi skriver allt mindre och fotar allt mer. Allt ska fotograferas och sparas som minnen, samtidigt som vi vill visa upp våra liv för andra. Detta har lett till att det finns bland annat föräldrar som lägger ut bilder på deras barn i sociala medier, i bloggar och liknande forum. Föräldrar som lägger upp oskyldiga bilder på sina barn för att visa upp, inspirera eller dela med sig av sin verklighet. Jag ser det hela tiden, både bland vänner och kända föräldrar. Man kan få en tankeställare om vems val det var från början – barnets eller förälderns?

När mamma tog ett foto på mig när jag var liten, hamnade fotot i ett fysiskt fotoalbum, sen stannade det där. När digitalkameran blev vassare, hamnade jag i jpeg-format i ett digitalt album, men stannade där. Det fanns ingen portal eller ett forum där bilder delades på det sättet som görs idag. Det farliga med dagens bild-hets är att bilder kan spridas, delas och hamnar i ett evighetsspel på Internet. De försvinner aldrig riktigt, utan ligger lagrade i olika system. Ett klick kan förändra ditt liv, och ditt barns liv.

Varje dag möter jag många olika typer av instagramkonton och bilder. Många kända barnansikten idag figurerar i bilderna, de flesta med kända föräldrar, men även barn till mammalediga vänner. Barn som fyller föräldrarnas instagramkonton, eller barn som har egna konton, men där föräldrarna är huvudägare. Det märks att många föräldrar vill visa upp sina barn idag. De är föräldrarnas små ögonstenar, deras stolthet. Har ditt barn en härlig personlighet är det bara ett plus, för publiken älskar det. Barn är underbara. Ett barns påhitt eller ord kan förgylla ens dag. Att få hålla en liten bebis är som terapi för själen. Inte konstigt att konton med härliga och söta ungar är en hit just nu.

”Förra året gjorde tidningen Kamratposten en enkät med 1524 barn som visar att nästan vart tredje barn har föräldrar som lägger ut bilder utan att fråga om lov.” kan läsas i artikel av Gunilla Brodej i Expressen kultursidor från den 16 juni 2016. Artikeln handlar egentligen om Penny Schulman, ett aktuellt instagramfenomen. Hon är barn till Anitha och Calle Schulman, två föräldrar som arbetar inom Stockholms mediavärld. Penny är ett härligt frispråkigt barn. Hon har bland annat har gjort sig känd med citatet ”tjejer är bäst” som blivit både låt och t-shirt. Hon har tagit Instagram med storm trots att hon bara är fyra år. Foton och filmer på henne läggs upp genom pappa Calles instagramkonto och har både kritiserats och hyllats. Kritiserats för att exponera sin dotter i medier i den mängd de gör, men hyllats för att Penny har en härlig personlighet och bjuder på mycket glädje. Hon har till och med vunnit pris som årets instagrampersonlighet, vilket säger en hel del om kontots popularitet.

Men med framgång kommer mothugg. Nyligen fick Penny vara med om en tråkig händelse, något som hennes pappa valde att uppmärksamma på Instagram. Hon och pappa Calle skulle livesända ett matlagningsprogram över Twitter, som istället pappa Calle valde att lägga ner efter ett rasistiskt påhopp mot Penny. Mot lilla charmiga Penny på fyra år som bara skulle laga mat med hjälp sin pappa. Lyckligtvis hörde den anonymt skyldige av sig och bad om ursäkt. Men ändå. Ändå blir hon ett offer för näthatet.

Detta kanske inte ens händer ofta, och inte alla barn. Penny Schulman är ett kändisbarn, hennes föräldrar är redan offentliga. ”Hon har fått smaka på det från start” menar Cissi Wallin i ett blogginlägg från den 7 december 2015. Wallin är vän till familjen och berättar hur Penny är ett barn som ”gillar att ta plats”. Hon resonerar varför det egentligen skulle vara fel av hennes föräldrar att ge henne den platsen, de gör det under sina egna kontrollerade former. Samtidigt menar hon att det förmodligen funkar bättre på barn till offentliga föräldrar – ”för att skippa chocken senare i barndomen än försöka skydda dem från offentligheten till varje pris.”

Barnen kommer använda sociala medier i framtiden, så är det bara, det kommer inte försvinna. Inte ännu. Oavsett om du är kändisbarn eller inte. Frågan är bara när. Sociala medier blev en grej för mig när jag var i mina tidiga tonårs-år, men idag har åtta av tio mellanstadieelever en smartphone. Tiderna förändras och ingången till olika sociala medier är idag mer påtaglig.

I en artikel skriven av Lovisa Höök i Sydsvenskan den 14 februari 2016, diskuteras hur barns sociala medier-avvändande påverkar deras hälsa och hur föräldrar bör agera. Forskaren Elza Dunkels menar på föräldrars oro kan ställa till det och att föräldrarna bör vara lugna. Det går inte att hindra barnen från att möta tråkigheter, men som förälder bör man ta ansvar för att lära sina barn att orientera sig i potentiellt farliga miljöer. Barnen är vana användare och upplever större trygghet på nätet eftersom de tränat i olika situationer, menar Dunkels. Om föräldrarna själva är vana användare skapar mer trygghet till att prata om klimatet på sociala medier. Att varna och förbjuda är fel väg att gå. ”Att ta barnens telefon och ta sig friheten att radera en app är en stor integritetskränkning.”

Barnläkaren Åse Victorin påpekar i samma artikel att skärmtiden bör begränsas. Hon ser en beroendeproblematik kopplat internetanvändare och möter barn med sömnsvårigheter. Victorin anser att unga idag lägger alldeles för mycket tid på sociala medier. ”Det värsta är inte vad du gör på skärmen utan att du förlorar det som du annars skulle ha gjort ”in real life”.”Å andra sidan, menar Dunkels att skärmtid är ett förlegat uttryck, att digitaliseringen inte kan stoppas och att huvuduppgiften är att stötta barnen i den utvecklingen.

Sunt förnuft låter det som i mina öron. Det är det vi ska följa, sunt förnuft. Skydda dina barn, men inte för mycket. Alla är vi olika och kommer från olika bakgrunder. Det finns inget rätt och fel i den här frågan, mer än att barnens integritet är viktigast. Det är den vi ska skydda.

Föräldrars användande får inte skada barnen och som förälder kan det vara värt att ställa sig frågan i vilket syfte man publicerade den där bilden. När det kommer till barnens eget användande, kan vi inte vara superhjältar och skydda dem från onda ting. Barn måste själva få lov att upptäcka och lära sig på egen hand. Trots allt, det är de som är proffsen i det här fallet. De kanske kan lära oss något istället.

Falla vika för skarpt läge

Det spelar ingen roll hur många arbetsuppgifter jag fått inom det akademiska sfären, hur stort antalet timmar, dagar, veckor är… Hur många chanser jag faktiskt fått för att förbättra min oförmåga att hantera inlämnings-deadline.

”Det är gott om tid” – den farligaste frasen som kan tumla runt bland hjärncellerna.

Fast jag är inte helt hopplös. Bara lite, bara när jag arbetar helt ensam, när det inte finns någon som är beroende av mig. Annars är jag väldigt noga med att göra min del av det hela, att inte vara bromsklossen i gruppen.

Problemet är inte att jag missar deadline, det är mycket sällan. Om så faktiskt aldrig. Men varje gång sitter jag med alldeles för mycket arbete ”i sista minuten”. Sitter med en klump i magen och en tanke om att jag aldrig kommer hinna, aldrig blir nöjd. Å andra sidan, kan jag ibland tänka – ”äh, bara att skicka in, det får gå som det går.”  Jag faller vika för det skarpa läget, det finns inget annat alternativ. Det gör minst ont att tänka så.

Nu tänker ni säkert, vilken drama queen. 

Jag håller med. Men på min ena axel sitter en perfektionist som ställer krav, som vill mer, som vill vara bäst. Vara bäst på allt som kommer för mig. Men det går inte, ingen är bäst på allt. Inte ens jag. ”För du är bara människa”, säger filuren på den andra axeln. Det är okej att missa ibland.

En självklarhet

För mig har det alltid varit viktigt att sätta mål för mig själv. Mål för dagen, för veckan och sätta mål i livet. För målet blir som en riktlinje för allt annat, för vägen fram till målet. Det känns alltid skönt att veta vad som ska strävas mot, det är en trygghet i sig. Mål sätter struktur och skapar planering, jag gillar det. Kanske för att jag alltid varit idrottare, alltid haft ett konkret mål inom gymnastiken, både långsiktigt och kortsiktiga. För varför ska jag annars spendera så mycket tid på gympan om jag inte har något vettigt mål med det?

Att sätta mål känns självklart i min värld helt enkelt. Därför blir jag så förvånad att det finns så många företag i sociala medier som inte riktigt verkar veta vad de gör där… Som om de införskaffade sig en Facebook-sida, bara för att alla andra har det. Det finns de företag som införskaffar sig 5-6 olika kanaler, för att det är positivt att finnas på många ställen. Men ändå stor kontona tomma i längre perioder, ibland dyker det upp en tweet eller en bild. Det saknas en röd tråd och det är tydligt för oss utanför, publiken som ska följa företaget. Publiken försvinner och ridån går ner på kanalen.

Målet är så himla viktigt. Varför ska ni använda kanalen, om ni inte har ett syfte med det? Det låter helt banalt i mina öron. Att syssla med något utan att ha ett bakomliggande mål.

”Sociala medier är en fluga” skriver Jenny Forsberg i sin bok ”Blogga, tvittra och fejsbucka”. Jag håller verkligen med. Samtidigt förväntar vi oss att företagen ska finnas där. För att vi lever i en social och digital bubbla, för att det är så vi kommunicerar idag. Vilken stress för företagen. De måste faktiskt finnas där. För vi vill det, trots att de varken har tid eller resurser. Inte konstigt att det blir som det blir.

Men ändå, att undvika sociala medier är nog inte heller en lösning. För vi – publiken – kommer hänga där ett tag till. Så företagen – fram med blocken och börja spåna om ni vill vi fånga upp oss. För som Forsberg resonerar…

”Företeelsen är definitivt här för att stanna”. 

Bild från: The Social Media Monthly (2016)

 

 

I ett förvirrat brus, tror jag.

När vi fick uppgiften om att blogga, tänkte jag att ”här har jag hade möjligheten att anamma mitt skrivande och verkligen bli bättre på det”. Att jag skulle skriva extrainlägg, skapa en portfolio och branda mig i någon slags yrkesroll. Bloggen skulle bli en startpunkt för mig att ta tag i denna tanke jag haft hur länge om helst. Att få visa upp sina superkrafter för världen, ha en plattform för sin egna 2.0.

Men… Bloggen kanske inte är helt rätt för mig egentligen. Det funkar perfekt för kursen vi läser och det syftet. Att skriva och publicera i digitala medier – klockrent. Att få träna på det praktiskt varje vecka, perfekt. Men jag är ingen bloggare, jag har svårt att ta mig an den rollen. Jag vet inte vem jag är som bloggare, vilken bloggroll som är min. Jag älskar att inspireras av andra och läser gärna andras bloggar, kollar instagramkonton och kan hänga på Pinterest i timmar. Men att skriva själv, framförallt skriva, det är nog inte jag. Jag kanske bara är gnällig, lat och otålig. För samtidigt, är det superhärligt att fastna i ett skriv-flow och låta orden flyta upp på skärmen. Då känner jag mig fantastiskt effektivt, kreativ och produktiv på samma gång. Kanske behöver jag bara träna mer, träna mer på att måla med ord och beskriva mina tankar och känslor i textform.

Jag vet inte om det här är en AHA-upplevelse eller om jag är i ett förvirrat brus där inte tiden räcker till för att jag ska gräva ner mig i att skriva. Men för att sammanfatta mina egna tankar – att öva på att skriva är otroligt givande, men samtidigt krävande. Ibland flyter det på, ibland tar det stopp efter två meningar. Skriva är att ge och ta, som natt och dag, som ris och ros. Att göra något som känns utmanande är bra, för då växer man som person och lär sig nya saker. Kanske kan jag bli en vettig bloggare ändå…

Hur känner ni?

Privat, men ändå offentlig… Eller?

Alla har vi ett aktivt val om vi vill vara privata eller offentliga på nätet och i sociala medier. Det här valet kan vara avgörande för hur vi speglas som person, för hur andra människor tror att vi är som individer. För vissa spelar det roll, för andra inte.

Jag själv känner mig väldigt privat på sociala medier, men jag är nog inte det egentligen. Eftersom jag idag inte delar inlägg eller lägger upp bilder på det sätt som jag gjorde när Facebook kom, känner jag mig väldigt inaktiv ”utåt”. Facebook för mig är mer en samlingspunkt där jag kan kommunicera med vänner i chatt eller gruppforum. Det är mer eller mindre det enda jag använder Facebook till idag. Men nu, när jag loggar ut och tittar på min Facebook-sida som ”okänd användare” delar jag med mig ganska information mycket till offentligheten. Bland annat vart jag bor, vad jag studerat och vart jag arbetat. Här finns även spalter om vilken musik och vilka idrottsklubbar jag ”likeat”. Fem gamla profilbilder finns även med. Bara av att titta på min första sida, kan besökaren snabbt räkna ut att jag är en tjej i 20-års ålder, tränar gymnastik, pluggar media, bor i Malmö och dyrkat Judit och Judit i Comhems reklamfilmer.

”Hej, här är jag – Josefin.” Ja, det är ju jag men allt det här är inte bara jag.

Jag har aktivt valt att inte visa födelsedatum, telefonnummer eller mail för okända besökare. Det är bara väsentligt för dem jag känner eller jag vill lära känna att veta. Men tydligen – när jag tittar i efterhand – kan alla mina vänner på Facebook se denna information. Alla mina vänner på Facebook känner inte jag, eller inte sådär på riktigt. En del har jag träffat i specifika sammanhang, kanske bara en gång. Men ändå är i vi vänner på Facebook. Trots att vi egentligen inte känner varandra. Dessa personer kan ta reda på ganska mycket om mig genom min Facebook-sida, fast jag egentligen inte vill det.

Efter att ha skrivit detta inlägg känner jag inte mig lika privat på nätet längre. Jag bryr mig lite för mycket om hur jag kan uppfattats. Därför ska jag nu sluta skriva och börja rensa min Facebook-sida istället.

Ha det fint, hej så länge.

En introduktion

Hej kära läsare och kurskamrater.

Mitt namn är Josefin och jag är en helhjärtad Malmö-student som är inne på sitt fjärde år på Malmö Högskola. Just nu är det kursen ”Att skriva och publicera i digitala medier” som gäller, men jag har också hunnit beta av en kandidatexamen inom Medieteknik och 30 högskolepoäng inom Design för hållbar utveckling. När jag inte är i skolan studsar jag upp och ner i Sofielunds Idrottshus. Gymnastik eller truppgymnastik som det faktiskt heter, är min melodi och den har jag trallat på sen jag var 6 år. Nu är jag snart 23 år och börjar bli vuxen på riktigt. Tillsammans med min fina sambo bor vi i en tvåa vid Pildammsparkens sköna natur. Här trivs jag också väldigt bra.

Men tillbaka till skolan. Som jag skrev, läser jag just ”Att skriva och publicera i digitala medier” på Malmö Högskolas K3. I samband med kursen ska vi studenter bedriva varsin blogg under kursens gång som en del av undervisningen. Härligt initiativ tycker jag, eftersom jag börjar bli trött på ”den gamla vanliga” akademi-skrivandet.

Det är inte första gången jag bekantar mig med blogg-formatet. Under gymnasietiden bloggade jag på Devote.se som de flesta tjejerna i min ålder gjorde då. Tog outfit-bilder och skapade kläd-kollage för att försöka inspirera andra läsare med min egen smak.

Modebloggar har länge varit inspirationskällor för min del och har tagit en stor plats i mitt internet-flöde. En favorit som jag följt sen Devote-tiden är Lisa Olsson (se bild). En tjej i min ålder som också kommer från Malmö, men som snabbt hittat sin plats i modevärlden och satt sitt namn på kartan.

Jag älskar hennes sätt att utmana. Hon är en av de bloggarna som plockar upp och inspirerar till att följa de senaste modetrenderna, men på sitt egna sätt. Sådär lagom avslappnat och coolt. För er (tjejer framförallt) som inte spanat in Lisas blogg, gör det här.

Det var allt för mig, hej så länge!